en bekännelse

Jag läste precis andra delen i Maciej Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner", där han utreder ett antal kränkningsanmälningar på Lärarhögskolan i Stockholm. Bland annat tar han upp några fall där hbt-studenter har känt sig kränkta av lärare som ignorerat deras läggning eller gett ett intryck av att "fnysa" åt queerteorin. Zaremba gör en viktig poäng när han påpekar det orimliga i att den kränkta godtyckligt kan bestämma när hon har blivit kränkt, som till exempel just när en lärare har fräckheten att inte fästa någon vikt eller uppmärksamhet vid hennes läggning. Och jag håller med honom, så långt allt väl...

Men efter en stunds läsning får jag en otäck insikt. Någonstans inom mig ropar en röst "där fick dom!". Just det, där fick "dom". Min nyvunna, "nobla" beslutsamhet att alltid bortse från andras läggning där den är oväsentlig, hur förolämpade de utsatta än må vara, är plötsligt en del i ett krig. På något sätt har artikelförfattaren, med all säkerhet mot sin vilja, för mig blivit en strålande förkämpe i den ädla kampen att förlöjliga och bekämpa "dem", de homo- och transsexuella, de som avviker. Jag hoppas verkligen att det bara är jag i hela världen som egentligen känner så, men jag vet att jag har fel. Queerteoretikerna har blott alltför rätt. Man kan i nästan alla lägen se att vi alla är en produkt av en civilisation som i tusentals år förtryckt det avvikande, det svagare. Det har stötts och blötts om och om igen och det kommer inte ta slut på långt tag framöver, men det vi alla måste inse är att vi verkligen är en del av problemet. Varje liten sak var och en av oss säger, hur oskyldig den än må vara, kan potentiellt bära på ett tungt bagage av heteronormativt och patriarkalt förtryck. Vår civilisation och vårat samhälle i sig är beskaffat på ett sådant sätt att det kommer föda mer förtryck och "vi-och-dom"-tänkande om vi inte förändrar det i grunden.

Och vi måste börja med oss själva.


Andra bloggar om: queerteori